Svensk punkklassiker II

HEJ MAMMA!

Kan du ringa mig när du läser det här? Tack.

Masskultur

Jag hade gömt mig på redaktionen, för gatorna var inte längre säkra.

Dag och natt satt jag hopkrupen under ett övergivet skrivbord. Jag kunde höra skrik, skottlossning och gråt utanför. Då och då hörde jag sirener, men allt eftersom dagarna gick blev det ljudet allt mer ovanligt. Till sist hördes det inte alls. Jag visste att det inte gjorde någon skillnad. Man kunde ändå inte lite på polisen längre. De var lika desperata som alla andra. Den enda skillnaden var att de hade vapen, vilket bara gjorde dem ännu farligare.

Jag vet inte om jag var den ende som hade fått idén att gömma mig där, eller om andra hade försökt ta sig upp dit och misslyckats. Hur det än låg till med den saken så var jag ensam på redaktionen.

Till sist var det hungern som tvingade ut mig. Jag hade ätit allt som fanns på redaktionen – varenda skorpa, varenda ruttnande frukt, varenda kvarglömd möglig lunchmacka. De sista veckorna hade jag levt på kranvatten och pulverkaffe.

Jag blev svagare för var dag som gick. Jag kunde inte längre lite på vad jag såg och hörde. Det blev allt svårare att skilja dröm och verklighet åt.

En morgon (fast det kan lika gärna ha varit eftermiddag) när jag vaknade och slog upp ögonen satt Sigge framför mig. Precis framför skrivbordet satt han, och tittade på mig med huvudet på sned. Sigge var en katt jag hade som barn. Han blev överkörd av en bil när jag var fjorton år. Vi hittade honom invid vägkanten. Vem bilisten var fick vi aldrig reda på. Vi begravde honom i trädgården. Min pappa grävde en grop i nordöstra hörnet av gräsmattan, och sänkte sedan under högtidlig tystnad ner den mosade kattkroppen, inlindad i en kökshandduk, i graven. Det var sista gången jag grät, tror jag, på Sigge begravning. Jag kan åtminstone inte minnas nåt tillfälle där jag gråtit sen dess.

Och nu satt han alltså där framför mig. Att det var Sigge rådde det ingen tvekan om – det var samma gulbrunrandiga päls, samma karakteristiska vita fläck ovanför det vänstra ögat. Jag kunde höra honom spinna, och se honom kisa med ögonen, som han brukade göra mot oss han tyckte om. Så jag sträckte fram en darrande hand för att klappa den katt som varit död i tio år. Men givetvis fanns det ingen katt där. Det enda jag fick tag på med min hand var en omkullvält datorskärm.

Så begav jag mig ut till sist. Darrande i hela kroppen, ostadigt stödd på vingliga ben tog jag mig sakta ner för trapporna till markplanet. Jag gick långsamt, för jag visste att om jag ramlade och bröt till exempel ett ben skulle det vara ute med mig.

Gatorna var tomma. Våldet tycktes ha upphört. Slagsmålen, gatustriderna, plundringen – allt det som hade fått mig att söka skydd uppe på redaktionen hade avstannat. Men spåren var kvar. Jag såg lik på trottoarerna och utmed husväggarna. Ibland tyckte jag mig även se levande människor; utmärglade figurer som skymtade för en sekund i dunkla trappuppgångar. Folk orkade väl inte slåss längre, antog jag, de var för svaga och hungriga.

Jag rörde mig söderut, längs med den centrala gågatan. Mitt mål, om jag nu hade ett sådant, var den stadsdel som kallades Möllevången. Jag mindes alla de små livsmedelsbutiker som hade legat där. Ägarna, så gott som alltid invandrade från länder i Mellanöstern, hade brukat låta lådor med frukt stå öppna och obevakade utanför affärerna, och inte bara det: ofta hade de haft ett helt litet sortiment där ute på trottoaren  – frukter, grönsaker, läsk, chips, tvättmedel, fruktjuicer, matlagningsolja …

Jag gjorde mig inga illusioner om att finna en sådan butik oplundrad, men jag kunde ändå inte låta bli att fantisera om hur en frukt, kanske ett äpple, kunde ha rullat iväg in i ett mörkt hörn och blivit förbisedd och kvarglömd. Jag kunde se det helt tydligt framför mig, äpplet: liggandes på ett lerigt golv, delvis skymt av en tidning, det ljusgröna skalet täckt av smuts, ruttet på ena sidan, men ändå … Vikten av äpplet i mina händer, skalet mot mina handflator när jag snabbt borstade av det, motståndet när jag satte tänderna i det, och så: smaken. En ilning gick genom min kropp, från hjässan ner till magen, när jag tänkte på Smaken.

Jag hade passerat gågatans ände, och var halvvägs ner för den del av Södra Förstadsgatan som tidigare varit trafikerad, när jag hörde det: sorlet. Det var inte bara en röst utan flera - människor som pratade högt, och skrek för att överrösta varandra.

Först ville jag undvika sorlet, det var min första intuitiva känsla och tanke. Men jag märkte snart att sorlet kom från just den plats jag var på väg till: Möllevångstorget. Det fanns ingen möjlighet att undvika den folksamling som rimligtvis måste ligga bakom detta oväsen.

När jag nått fram till torget såg jag dem. De var inte samlade på själva torget, utan på en av dess sidogator: Simrishamnsgatan. Jag kunde se hur människor stod tätt packade, sida vid sida, mage mot rygg. Alla stod de vända mot samma punkt, någonstans en bit längre ned på gatan.

Massan av människokroppar pulserade, det gick svallvågor genom den. Och den växte. Jag såg människor komma gående, springande eller krypande mot massan, för att ansluta sig till den. De kom via Ängelholmsgatan, eller Ystadsgatan, eller, precis som jag, över torget. De trängde in i massan och blev en del av den, blev ännu en av de smutsiga, dammiga ryggar som gungade från sida till sida, fram och tillbaka. De skrek, alla skrek, men jag kunde inte urskilja några ord.

Jag hörde ett skrapande ljud snett bakom mig till höger. Utan att slå av nämnvärt på takten vred jag på huvudet. Det var en man. Eller: det hade varit en man. Nu var han ett utmärglat benrangel. Hans kropp var stramande hud spänd över benknotor och senor, klädd i håliga trasor som en gång i tiden kunde ha varit ett par jeans och en huvtröja. Han var inte mer än tre-fyra meter bort, men han verkade ändå inte se mig, utan hade istället blicken stint fäst vid den pulserande klumpen av människor framför oss. Mannens ena ben verkade inte fungera som det skulle, från knäet och nedåt såg det helt lamt ut, och foten låg i en onaturlig vinkel mot marken. Det var när han släpade denna sin dysfunktionella extremitet efter sig som det skrapande ljudet uppstod.

Trots sitt handikapp höll mannen ett tämligen högt tempo – högre än mitt. Snart var vi jämsides, och strax därefter hade han helt passerat mig. När jag såg hans beniga rygg försvinna allt längre bort, och insåg att han snart skulle vara utom hörhåll, försökte jag ropa på honom. Jag öppnade munnen, men det blev en rossling snarare än ett rop. Jag hade inte använt min röst på flera veckor. Visserligen hade jag pratat med mig själv där under skrivbordet uppe på redaktionen, men då viskade jag mest – jag ville inte riskera att någon utanför skulle höra att jag var där.

Trots sorlet från folkmassan var min rossling tillräcklig för att mannen skulle stanna upp och vända sig om. Hans utmärglade ögonhålor, i vars djup fullständigt uppspärrade ögon kunde anas, stirrade tyst på mig. Han verkade först nu ha lagt märke till att jag fanns där, och han tycktes skrämd och konfunderad över upptäckten. Eller så hade han alltid samma min som han hade nu; den svampiga, blekgrå huden var lagd i veck ovanför ögonbrynen, de förtvinade läpparna tycktes darra, och munnen var halvöppen i ett förskrämt grin.

Jag gjorde ett försök att tala:

”Vad… finns det… där borta?” rosslade jag fram.

Mannen fortsatte att stirra som förut, han verkade inte ha hört min fråga. Jag funderade på om jag orkade upprepa den, när han plötsligt svarade. Rösten var hes och sprucken, ett ihåligt råmande:

”Mat. Det finns mat.”

Sedan vände han sig om, och haltade vidare, i samma fart som tidigare, mot folkmassan framför oss.

Kropparna runt mig luktade fränt, bittert, syrligt, sött. Jag fick kväljningar, jag försökte spy, men det fanns ingenting i magsäcken att göra sig av med.

Jag kunde inte längre röra mig åt något håll. I början, när jag först kom fram till massan av människor, trängde jag mig framåt, framåt, jag ville så långt in som möjligt. Sen låstes jag fast, mellan armar, bröst, ryggar huvuden, magar. Nu rörde jag mig bara när Massan runt om mig gjorde det. Jag gungades framåt, bakåt, åt sidorna.

Människorna i Massan mumlade, pratade, vissa skrek, andra försökte skrika. Ibland kunde jag urskilja några ord: ”jag”, ”snälla”, ”hjälp”.

Så gick det en våg genom Massan. Människor föll omkull. Vi trampade på människor. Jag trampade på människor. Jag dödade förmodligen människor. Det låg människor under mina fötter och skrek på ”hjälp” och jag trampade på dem så att de tystnade och dog.

Nu kunde jag röra armarna en aning, och även benen, det hade skapats utrymme när människor föll. Jag kunde se en husvägg framför mig, och i den en dörröppning, en ingång. Ovanför ingången hängde en lilafärgad skylt, fylld med arabiska tecken, men också med västerländsk skrift: ”SUMER LIVS”. Jag kunde se att butiken var helt fylld av människor, och att det var tumult därinne, slagsmål. Det var blodfläckar på väggarna vid ingången. Men det var dit in jag skulle, det visste jag.

Något glimmade till i butiken, mellan utsträckta händer. Det var synligt bara för en sekund, men det glimmade, det hade definitivt glimmat. Var det … kunde det ha varit … en konservburk?

Jag ställde mig på tå, gjorde mig så lång som möjligt, och fyllde lungorna med luft. Det värkte i revbenen när bröstet spändes ut. Sedan skrek jag, så högt jag bara kunde:

”HALLÅ! SLÄPP FRAM MIG! NI MÅSTE SLÄPPA FRAM MIG! JAG ÄR KLUBBREDAKTÖR! JAG ÄR KLUBBREDAKTÖR PÅ NÖJESGUIDEN FÖR FAN!”

Sedan föll jag. Jag drog med mig en gammal kvinna i slöja som stod framför mig i fallet. Det var inte med avsikt, jag försökte bara få tag i någonting för att hålla mig uppe när jag tappade balansen. Vi hamnade bredvid varandra på trottoaren. Vi tittade in i varandras ögon, och folk började trampa på oss. 

 

Jag, som var klubbredaktör på Nöjesguiden, låg alltså där på gatan och dog tillsammans med en simpel invandrarkärring. Ingen av oss skulle få ta del av den sista konservburkens fröjder. I det avseendet var vi jämlikar.

Den Franska Pudeln

Våra Små Liv

Min tanke talar. Länge har den varit tyst, men nu ger den sig åter tillkänna.

Jag vänder mig om. Jag ser inte längre horisonten. Jag vet att jag har stått och betraktat horisonten i 3346 år, två månader, en vecka och två dagar. Jag vet att det är möjligt att fråga Varför? men det finns inte längre något Varför? för oss. Det finns inget Varför? och inget Vad?, det finns endast ett ständigt Så! som svar på Hur?

Jag vet att jag fram tills alldeles nyss betraktade horisonten. Dag som natt betraktade jag den. Jag vet att jag såg solen och månen röra sig över himlavalvet. Jag vet att jag även såg planeter, stjärnkonstellationer, kometer, meteorer, avlägsna galaxer. Jag vet att de alla rörde sig i sina respektive banor, vissa regelbundet, tryggt, förutsägbart, andra kaotiskt, irrationellt, trotsigt. Allt detta vet jag med absolut säkerhet. Men jag minns ingenting av det.

Jag är i rörelse nu. Jag är en rörelse. Jag har vänt mig om, och jag rör mig, mina fotsulor sjunker ned i den heta sanden när jag går. Sanden är tillräckligt het för att bränna kött, ingenting paleobiotropisk skulle kunna överleva i den. En gång var denna sand jord och det vimlade då av paeobiotropiska former, i den och under den och ovanför den. Jag vet detta, och jag vet att sanden är het, men jag känner det inte.

Jag säger Jag, men Jag skiljer sig allt mindre från Vi. Erfarenheterna konvergerar, dupliceras, delas. För varje litet liv som kommer och går blir vi allt mer lika varandra.

Ännu bevarar vi vissa tecken för att differentiera oss. Namn till exempel. Jag har ett namn. Jag kallas Ninor. Använd det om du vill, eller kalla mig något annat. Du skulle kunna kalla mig Gud, och det hade inte varit fel. Många gånger, i många små liv, har jag varit Gud, och jag vet att många små varelser har fallit på knä inför mig, tillbett mig, offrat till mig, offrat mig. Jag minns det inte, men jag vet att det har hänt.

Vi rör oss allt mindre, allt långsammare, allt mer sällan. Lever allt färre små liv. Vi stelnar, sakta men säkert. Till sist kommer vi helt att ha slutat röra oss. När detta sker slutar till sist den rörelse som började för så länge sedan och som en gång kallades Människa.

Vissa har redan inträtt i stelheten. Orörliga står de under sol och måne. Oföränderliga. Kanske böjer de nacken en sista gång, ser upp mot himlen, och sedan står de så, stilla.

Jag har gått i fem dagar nu, och jag är halvvägs till Hypoversitetet. Jag passerade Oluq igår. Hen rörde sin vänstra hand då jag passerade. Det var en liten rörelse, en pendling på några centimeter, men jag uppfattade den. Hens tanke var dock tyst, och talade inte till mig.

Oluq har ännu inte helt stelnat, än kommer hen att röra sig ytterligare några gånger. Jag vet inte detta helt säkert, men det är vad jag tror. Det är ett rimligt antagande.

Jag vet att jag en gång, innan Upphöjelsen, kände något som hette saknad. Jag vet att jag har känt det många gånger sedan dess, i många små liv. Jag tror att om jag var nu som jag var då, som i det lilla livet innan Upphöjelsen, så skulle jag sakna Oluq. Det är ett rimligt antagande.

Jag kan nu se Hypoversitetet, fem kilometer bort. Dess topp reser sig över dynerna. Dess samsarittäckta yta glänser i det skarpa solljuset.

Hypoversitetet är en av de tre byggnader som finns kvar på planeten. De andra två är Biotropiska Registret och Upphöjelsens Hus. Ingen av oss har besökt någon av dessa byggnader på 560 753 år. Innan Upphöjelsen, och även en tid därefter, fanns det fler byggnader på planeten, men vi har inte bevarat dem.

Flera av oss står utanför Hypoversitetets port. Vissa är i rörelse, andra är stilla. Vissa är på väg ut, andra är på väg in. Vissa har stelnat i porten, mitt i ett steg. När jag närmar mig reagerar några, deras tankar hälsar mig, någon säger mitt namn, och jag säger hens.

Nu äntrar jag porten. Nu är jag inne i Hypoversitetet.

Vi byggde Hypoversitetet efter Upphöjelsen, men den hade varit planerad långt innan dess. Det tog oss 4389 år att bygga den. Endast som Upphöjda var vi kapabla att konstruera Hypoversitetet. Men vi hade inget behov av den. Vi har inga behov. Vi byggde den av samma anledning som ett eko studsar mot en paleogeologisk bergvägg: för att någon skrek.

En gång fanns Människan, och människan var av kött, och hen led och hen skrek, och så upphöjde hen sig, och nu saknar vi vårt kött och vårt lidande och våra skrik men framförallt saknar vi förmågan att känna saknad. Så vi går till Hypoversitetet, och vi nedsänker oss, och vi lever våra små liv, och vi känner saknad, och vi sover och drömmer och skriker och älskar och lider och hatar och dör. Sedan uppstår vi, Upphöjda, och Vetande. Men vi minns ingenting. För den som vet kan inte minnas, för det krävs glömska, och vi glömmer ingenting.

Nu står jag framför Hypostatskåpet. Det är öppet, redo att ta emot min kropp, min information, allt det som är Jag.

Jag vet att när jag äntrat skåpet så kommer Hypoversitetet att upplösa min kropp, min information, allt det som är Jag. Och av detta så kommer Hypoversitetet att skapa paradata, och av paradatan kommer ett Hypoversum att bildas, och detta Hypoversum kommer att vara jag, men ändå inte Jag, för jag kommer då att vara nedsänkt i det, och det kommer att vara upptaget i mig.

Och i Hypoversumet kommer jag att leva ett stort antal små liv, och de små erfarenheterna kommer att konvergera, dupliceras, delas. De små liven kommer att sammanstråla som små strålar av ljus, och glömskan kommer att försvinna, och minnena blekna. Det stora livet kommer, och tränger undan alla små liv, och så föds Jag än en gång, och stiger ut ur skåpet, återskapad och Upphöjd.

Så kommer att ske. Detta vet jag alldeles säkert.

Skåpets dörrar är öppna. Jag lyfter min högra fot från golvet. Och står så stilla. Min tanke är tyst.